Jag har alltid haft lite blandade känslor inför det här med amning. Å ena sidan så har jag tyckt att det stundtals har varit väldigt jobbigt, jag vet egentligen inte vad det grundar sig på eller varför jag har känt så men det har i alla fall funnits en känsla där i bakgrunden som har gjort att jag inte har känt mig bekväm i amningsrollen. Å andra sidan så har jag trots detta ändå fäst mig mer vid det än vad jag trodde att jag skulle göra. När det i början krånglade så med amningen för mig, innan vi började varva med ersättning, så blev jag verkligen ledsen när det strulade och inte fungerade, när jag trodde att vi skulle få sluta med amningen så tidigt. Då tog det emot. Men sen när vi som sagt var fick till nya rutiner med amning + ersättning, då kändes allting plötsligt mycket lättare. Det kanske var för att jag inte kände mig lika låst längre i och med att Rickard nu också kunde vara delaktig i matandet. Jag tycker att det är så tråkigt att vissa dömer ut andra för att de av olika skäl inte helammar sitt barn. Det viktigaste är ju att man ger sitt barn mat och kärlek, sen hur man ger maten tycker jag är upp till var och en att bestämma själva!

Men trots alla mina blandade känslor inför amningen så har det känts lite sorgligt och vemodigt att det nu är helt slut.