Missförstå mig på rätt sätt nu, men för mig är det väldigt "jobbigt" att vara hemma. Jag behöver det, det var flera dagar förra veckan då jag knappt tog mig upp ur sängen, men det jobbiga för min del är det dåliga samvetet. Det känns som att jag svag och sviker mina arbetskamrater. Det är ingen av dem som tycker det egentligen och jag har de bästa arbetskamraterna man kan ha, har fått så många och fina stöttande sms och samtal från flera av dem, men trots detta gnager det dåliga samvetet där.  Det är stressigt på jobbet nu och det i kombination med att jag har det lite motigt privat gör att jag inte mår så bra. Idag vaknade jag upp med ångest som ett tryck över bröstet. Jag har gråtit mer de senaste veckorna än vad jag har skrattat och ja, det är till och med svårt att hitta motivationen till att ta sig upp ur sängen. Dock så har jag den absolut bästa sambon man kan ha, fina Rickard som alltid finns här för mig! Samma gäller för mina vänner och mina arbetskamrater! Imorgon ska jag prova att jobba igen. Jag älskar mitt jobb, så det har ingenting med det att göra, jag kan egentligen sätta fingret på vad det är med mig och jag ber om ursäkt för om jag låter gnällig nu men jag mår helt enkelt inte bra nu.